Jag vet att många tycker att jag inte ska bry mig, men det GÖR jag! Jag älskar dig min lilla prinsessa! Jag VET att du är en ridskole häst, och att jag delar dig med alla andra, och jag VET att hon aldrig kan bli min, eller att hon nog inte tycker mer om mig än om någon annan. MEN, jag älskar henne!

Hon är en av de saker jag längtar efter på väg till stallet. Hon är det första jag vill se. Det första jag gör, jag går inte till dig och känner en värme som är så kön att man aldrig vill lämna den! Men jag glömmer ofta av att jag delar dig med alla andra som rider på Bulycke. Det är en sak jag glömmer lätt, med flit eller inte. Jag vill inte komma ihåg just då, att någon annan snart tar dig ifrån mig! Tar dig bort från mig i denna fina stund. Det vill jag inte minnas, just då, minutrarna som jag har med dig, innan någon annan okänd person kommer och tvingar mig att backa ut ur din fina spilta. Det är den sorg som jag hela tiden får uppleva, att skiljas från dig.

Och nu blir sorgen outärdlig när jag inte få se dig på veckor. Du får bara stå i en box, inte röra dig, intekunna springa på de gröna hagar och ängar som du förtjänar. Jag kommer sakna dig så mkt, och jag saknar dig i denna stund! Att detta måste hända just dig! Varför måste sånt här hända över huvud taget? Det ända jag önskar nu är att få se på dig. Se dig och veta att du mår bra. Det går inte bara att lyssna på vad andra säger. Dom vet ju inget än! Jag måste SE för att veta säkert! Se, med mina egna ögon, att du har det bra där du är just nu, i denna stund!

Jag saknar dig varenda minut, och kommer alltid göra! När jag inte är hos dig känns det som om en bit av mig tonar bort. Tonar bort och kommer inte tillbaka förren vi ses igen! <3

Hoppas vi ses snart min älskade Irene! <3